by Mikael on 12 mars 2010
Jag välkomnar gårdagen riksdagsbeslut att erkänna händelserna i Turkiet 1915 då bl a armenier och syrianer fördrevs och mördades. Heder till de borgerliga ledamöter som stod emot trycket från sina partier. Annelie Enochson var sorgligt nog den enda kristdemokraten som var rakryggad och röstade för förslaget. Saken blir inte bättre av att mitt parti efter omröstningen skickade ut ett pressmeddelande om att Kristdemokraterna som parti erkänner folkmordet men att man i alla fall försvarar sitt nej i omröstningen med att beslutet tagits med ”för liten marginal”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att man fått smörj av övriga borgerliga partier och tvingats gå på regeringens förslag.
Det förfaller som att huvudargumentet emot ett erkännande varit att inte göra politik av historien eller att politiker inte ska skriva historia. Den linjen har både tidigare socialdemokratiska regeringar som den nuvarande alliansregeringen drivit. Det är förmodligen också så att det just nu är ett särskilt känsligt läge att komma med ett erkännande då det ändå tagits babysteps för att normalisera relationerna mellan Turkiet och Armenien.
Problemet är att Turkiet just fattat politiska beslut för att förneka att just ett folkmord har skett. Hur man i stället förklarar 1-2 miljoner döda vet jag inte – jag är inte insatt i detalj – men att det är ett folkmord torde stå ställt utom allt rimligt tvivel. Sverige som i andra internationella sammanhang hållit nästippen väl högt borde för länge sedan ha deklarerat att man officiellt betecknar händelserna som ett folkmord. Ett politiskt beslut om att erkänna folkmordet ändrar inte historien utan deklarerar att Sverige accepterar den för vad det är. Det bör Turkiet också göra.
Jag har tidigare skrivit att Turkiet inte är moget för EU och om ett upprop i Turket för ett erkännande av folkmordet.
by Mikael on 14 december 2009
Rubriken har väl lite av kvällstidningsstuk över sig och säger inte hela sanningen men får fylla sin funktion för dagen.
Som synes har aktiviteten på bloggen varit låg under hösten och innan detta inlägg var det över tre månader sedan. Det finns flera anledningar till det men det främsta är att jag grubblat på hur jag ska göra med mitt politiska engagemang. Å ena sidan är jag lika politiskt intresserad med minst lika bestämda åsikter som tidigare, å andra sidan så har jag mer som konkurrerar om min tid. Den viktigaste anledningen är naturligtvis min familj.
Jag valdes in i kommunfullmäktige 1998, samma år som min son föddes. Jag minns än i dag hur Magnus Lindborg ringde på valnatten och sa att ”Du måste komma till E-P för fotografering, du har kommit in i kommunfullmäktige”. Jag fattade ingenting. Jag hade visserligen tackat ja till en nominering och hamnat på tredje plats på valsedeln men hade inte funderat så mycket på det. Någon valrörelse hade jag inte bedrivit. Kristdemokraterna hade åkt ur fullmäktige föregående mandatperiod och ingen hade upplyst mig om att om vi kom in igen så skulle jag med största sannolikhet bli minst ersättare. Nu fick vi tre mandat och jag blev ordinarie. Jag fick också en ersättarplats i skolstyrelsen, det enda uppdrag jag hade funderat på i förväg. När jag nu fått barn var det så klart barnomsorg och skola som jag ville jobba med.
Nu har jag tre barn, Alexander 13, Ebba 10 och Emanuel 7. Efter att i elva år spenderat 2-3 kvällar i veckan i kommunhuset, i Uppsala eller någon annanstans på politiska möten känns det som att jag nog ska hålla mig hemma lite mer under några år.
Jag har också under dessa år startat ett företag. Jag driver tillsammans med en kollega ett IT-konsultföretag med fyra anställda där jag är VD. Som konsult lever man på att sälja konsulttimmar och jag vill inte tänka på vilka intäkter mitt företag gått miste om varje gång jag varit tjänstledig för politiska uppdrag. Nu ligger inte ekonomiska skäl bakom beslutet att sluta utan mer att arbetstiden för en företagare är betydligt mer än 40 timmar. Lägg till det dom där kvällarna med politik så förstår ni kanske att ekvationen är lite svår att få ihop.
Beslutet var otroligt svårt att ta men så här efteråt (jag meddelade partiets nomineringskommitté för några veckor sedan) känns det helt rätt. Jag kommer säkert att engagera mig politiskt på något sätt någon gång igen men det kommer att dröja en eller ett par mandatperioder. Formellt så sitter jag kvar till vårt årsmöte i slutet på februari. De kommunala uppdragen kommer jag att begära att bli entledigad från på kommunfullmäktige i februari.
Vad det här innebär för min blogg vet jag inte riktigt. Jag kommer nog fortsätta att skriva om politik, kanske till och med vara ännu yvigare än tidigare. Vem vet.
So long and thanks for all the fish!
Uppdatering: UNT skriver att jag ”hoppar av” för att satsa på mitt konsultföretag. Nåja.
