Jag läser i dagens SvD en tänkvärd krönika om svenskens förhållande till kristendom. I takt med svenskens sekularisering har vi också avsagt oss det personliga ansvaret men glömt att med kristedomen följer en värdegrund med ett mycket viktigt innehåll oavsett villken personlig tro man har.
Svensken har fått lära sig att betala skatt och överlämna ansvaret till någon annan, oftast ett kommunalt proffs. Eller skänka pengar till Rädda Barnen och hoppas att de gör det vi borde göra.
För kristna är det självklart att föräldrar har en plikt och ett ansvar att själva fostra sina barn, ett ansvar som inte utan vidare kan föras över till andra. Inför Herren kan inte en sann kristen skylla på dagis och skolan om det gått snett för barnen.
I debatten kring Bobbys tragiska öde ropas det efter medmänniskor som bryr sig och vågar lägga sig i. Men i politiken kräver man fler socialsekreterare som anses ha det yttersta ansvaret för barnen, expertens opersonliga ansvar.
