Vänsterpartiet vill förbjuda läxläsning för barn i grundskolan. Syftet sägs vara att kompensera för elevernas bakgrund och föräldrarnas förmåga att hjälpa elevern med läxläsning. Med den logiken skulle man kunna ta bort det mesta som gör att eleverna kan inhämta kunskap, och voila, om ingen lär sig någonting så är ju alla jämlika.
Skolminister Ibrahim Baylan tycker inte att det är ett bra förslag:
De som är motiverade och som har föräldrar som pushar skulle plugga hemma ändå.
Smaka på den motiveringen av landets ledande politiker i skolfrågor. Att vänsterpartister tycker att det i alla sammanhang är viktigast att ingen har det bättre än någon annan är välkänt. Att socialdemokrater ofta också faller i den fällan är inte heller obekant. Socialdemokratiska ministrar brukar dock vara så pass slipade att de inte säger det rakt ut.
Jag tycker inte att hjälp med läxor hemmifrån ska vara det som avgör om ett barn klarar av sin skolgång eller ej. Det innebär inte att läxor inte är ett viktigt inslag i barnens skolgång. Kunskapskraven i det moderna samhället gör att det är nödvändigt att använda tid också utanför skolan för att inhämta kunskaper. Det viktigaste är dock det som vänsterpartiet vill ta bort. Läxläsning är ett naturligt och viktigt tillfälle för föräldrar att engagera sig i sitt barns skolgång. När alla undersökningar visar att föräldrarnas engagemang är avgörande för barnens resultat så ska naturligtvis detta engagemang uppmuntras och stödjas – inte tvärtom förbjudas. Det faktum att många föräldrar inte ger sina barn tillräckligt stöd borde i stället vara målet för politiska insatser. Föräldrar som inte fungerar ska få hjälp, inte göras till föredömen.
