Nej, jag har inte betalat min TV-licensavgift. Jag har däremot betalat min frus avgift eftersom det är hennes namn som råkar stå på inbetalningskortet. När jag då fått veta att de sex kristdemokratiska riksdagsledamöter som finns med i Resumes genomgång samtliga meddelat att de, liksom jag, lagligen tittar på en TV vars avgift deras fru/man betalar, så blir jag starkt skeptisk till hur pass grundligt journalistiskt arbete som gjorts. Jag tror inte att det är så många som 124 ledmöter som inte betalat. Det vore faktiskt minst sagt pikant om inte Alf Svensson hade betalat sin avgift.
Jag ska dock erkänna att jag för säkerhets skull gick in på min banktjänst och kontrollerade när den senaste inbetalningen gjordes. Ironiskt nog var den 26 september, d v s för knappt tre veckor sedan och strax innan stormen bröt ut.
De senaste veckorna har vi dagligen serverats med nyheter om obetalda avgifter och skatter från diverse statsråd och andra inflytelserika politiker. En minister har avgått och en sitter kvar. Huruvida Maria Borelius skatteplanerat eller inte intresserar mig inte så mycket, däremot så förvånar det mig att hon inte var beredd på granskningen. Hon fick enl uppgift många personröster i moderaternas nomineringsprocess och hamnade på valbar plats. Trodde hon att hon skulle sitta i riksdagen utan att bli granskad? När så journalisterna börjar ställa frågor om svartjobbande barnflickor så är det enda svaret hon kan komma på att hon inte hade råd. Ofattbart.
Cecilia Stegö Cilòs pudel tycker jag var riktigt dålig. Varför kunde hon inte rakryggat säga att hon av ideologiska skäl inte betalat avgiften i 16 år men att nu som minister ska hon göra det men verka för att ta bort den?
Jag tycker att det är bra att vi nu får en debatt om tv-licensavgiften. Själv är jag kluven i frågan. Å ena sidan så tycker jag att det är principiellt fel att vi har statligt avlönade journalister och att vi via skatten bekostar programverksamhet som lika gärna kunde sändas på kommersiella grunder. Tänk Robinson och du förstår vad jag menar. Å andra sidan så tror jag inte att SVTs smalare utbud skulle finnas kvar i en helt igenom kommersialiserad kanal. En ståndpunkt som framförts är att SVT ska ägna sig mer åt dessa ”smala” områden och lämna nöjesprogrammen åt andra. Detta är en tanke som jag starkt sympatiserar med men då inställer sig genast ett nytt problem, hur ska denna gränslinje dras? Vem ska vara smakpolis i denna fråga? Mja, frågan är inte omkomplicerad men det ligger en hel del i MUFs jämförelse med en statlig dagstidning finansierad av obligatoriska avgifter för alla som har brevlådor.
Uppdatering: Precis efter denna artikels publicering meddelas att även kulturministern avgår.
Uppdatering 2: Resume konstaterar att tidningen Riksdag och Departement (hittas här, artikeln dock ej på nätet) i sin genomgång av riksdagsledamöterna varit noggrannare. Endast två ledamöter betalar inte avgiften.
