Det är minsann inte ofta jag delar åsikter med Jan Myrdal men när han idag under rubriken ”Kalla mig gärna heteronormativ ” på Brännpunkt i SvD argumenterar emot en könsneutral äktenskapslagstiftning är det värt att uppmärksammas. Myrdal fokuserar, liksom jag själv i min kritik mot den föreslagna förändringen av lagstiftningen, på barnen.
Men till det kommer ytterligare något. Det heterosexuella förhållandet är specifikt. Kvinnan kan bli gravid, föda barn.
I Sverige är barnets rätt överordnad. Till denna rätt hör inte bara rätten att känna sitt ursprung (internationellt formaliserad i FN-konvention) utan rätt till en fader.
Faderlösa barn bör inte finnas enligt svensk lagstiftning då något sådant grovt kränker barnets rätt. Ty faderskap är ingen blott symbolisk fråga; den bestämmer männens/fädernas underhållsskyldighet och barnens arvsrätt.
I Sverige har vi därtill – till skillnad från till exempel i Storbritannien – laglott. Man kan här inte göra sitt barn helt urarva.
I enlighet med denna huvudregel har myndigheterna skyldighet att utröna faderskap.
Det gäller alla födande kvinnor oavsett om de själva vet vem fadern är eller inte (och oavsett om de vill säga det eller inte).
Denna skyldighet att utröna faderskap gäller alltså även för barn födda inom etablerade samboförhållanden. (Att denna faderskapsbestämning i normala samboförhållanden sker utan blodprov och dna-analyser hindrar inte att ansvaret att värna barnets rätt förblir samhälleligt.)
För oss är huvudsidan när det gäller barnets rätt dock inte biologisk utan social. Som det heter i Föräldrabalken § 6: ”Har insemination utförts på modern med samtycke av en man som var hennes make eller sambo /…/ skall /…/ den som lämnat samtycket anses som barnets far.”
Till skillnad från de feminister, som ställer krav på kvinnors rätt till anonym inseminering, ser jag därför – som lagstiftarna – deras krav som ett tydligt angrepp på barnens rätt.
(Överhuvudtaget är talet om rätten att ha barn missvisande. Det finns lika lite någon rätt att ha barn som rätt att ha hund. Det finns däremot en rättslig skyldighet att korrekt vårda. )
Det finns dock ett stort undantag från denna myndighetens kontrollfunktion. Föräldrabalkens första paragraf lyder:
”Är vid barnets födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.”
Barnet står då också automatiskt under bådas vårdnad. Detta är en mycket gammal princip.
Den beror inte på att man inte känt till att ett visst antal barn födda inom äktenskapet haft en annan biologisk far än sin juridiske far. Det har man alltid känt till.
Visst finns juridiska möjligheter att ifrågasätta faderskapet inom äktenskapet (vilket i den franska lagstiftningen tidigare var förbjudet).
Men trots att det nu är möjligt att säkert fastställa det biologiska faderskapet till ett barn krävs detta sällan av någon äkta man.
Detta är inte att undra över. Liksom faderskapets huvudsida är mer samhällelig än biologisk är äktenskapet som sådant samhälleligt.
Att den ökade livslängd vilken, som min mor sade, möjliggjort att kvinnan kan ta två roller i livet, bidrar till att vår nuvarande äktenskapsform delvis utvecklas mot seriell monogami upphäver inte att äktenskapet som en historiskt bestämd samlevnadsform, inte bara reglerar egendom, faderskap och försörjningsplikt utan individuellt (emotionellt) förblir den enklaste lösningen för de flesta av oss.
Att tillföra den samhälleliga äktenskapsformen nya officiellt och ceremoniellt klubbade samkönade och barnbesittande relationer blir kränkande mot förnuft och känsla. Om man vill kalla denna min åsikt heteronormativ får man väl göra det.
Med anledning av RFSLs senaste hatiska utfall kan jag inte låta bli att undra om Jan Myrdal kommer att bli nästa måltavla. Om en annonskampanj med texten ”bevara äktenskapet – MAMMA PAPPA BARN” kan uppfattas som kränkande så ska vi inte tala om vad jag som vit, medelålders, heterosexuell man som dessutom är kristdemokrat dagligen får utstå. Betänk att det vi talar om faktiskt är gällande svensk lag. Skriv under uppropet för ett bevarande av äktenskapslagstiftningen du också!
Uppdatering: Marie Söderqvist skriver som vanligt lysande om det ”kosmiska” i att någon upprörs över formuleringen ”mamma, pappa, barn”.
