Dagen är en kristen dagstidning som jag normalt har stort förtroende för. Jag blir därför mäkta förvånad när jag läser Håkan Arenius på tidningens ledarblogg upprepa det gamla vänsterklyschan att ”valfrihet kostar”.
Vem är valfrihetens vinnare? Den som har mest kunskap. Vem har mest kunskap? Leverantören. Inte konsumenten, och allra minst den konsument som har minst resurser. Det är alltså den som har minst råd som får betala för valfriheten.
Hela inlägget innehåller en rad påstående som behöver bemötas så jag vet knappt var jag ska börja men ovanstående citat innehåller bara det flera konstigheter. Varför skulle leverantören vara den som har mest kunskap? Leverantören har möjligen mest kunskap om sin egen produkt och säkerligen hyfsad kunskap om konkurrenternas men han har väldigt lite kunskap om mina särskilda förhållanden och behov.
Det är ändå den sista meningen som jag går igång på. ”Det är alltså den som har minst råd som får betala för valfriheten.” Påstående förutsätter att
- valfrihet generellt utgör en kostnad, d v s inte är kostnadsneutralt eller en besparing
- den som ”har minst råd” inte kan välja
Jag ska inte gå in på den mer principiella diskussionen om egenvärdet av frihet vilket detta faktiskt handlar om utan om att det också för konsumenten är billigast. Det handlar om den tämligen fundamentala marknadsprincipen om att konkurrens ger prispress. Leverantörer tvingas att ständigt förbättra sin kvalitet och prisnivå för att vara konkurrenskraftig. Det inses ganska lätt att motsatsen ger högre priser och är sämre för konsumenten. Att den som är fattig har mindre handlingsfrihet är givet men hur det skulle påverkas negativt av valfrihet lämnar Arenius också öppet.
Kanske missförstår jag Arenius. Han vill kanske att det ska finnas en marknad med många leverantörer men att någon annan ska fatta besluten om vilka leverantörer han ska använda sig av? Jag tycker mig i Arenius text ana en frustration över sin okunskap i ett antal frågor. Han tycker helt enkelt att det är jobbigt att t ex sätta sig in i hur elmarknaden fungerar för att kunna göra en välinformerat val av elleverantör. Det är förståeligt. Arenius gör sedan rejält bort sig när han sätter sitt hopp till en statlig myndighet som ska rädda oss alla från … ja, jag vet inte riktigt vad Arenius är rädd för, mammon kanske? Håkan, hav hopp. Räddning finns – om än en riktigt kapitalistisk sådan.
På en sund marknad uppstår naturligt produkter som riktar sig till människor som jag (och Arenius?) som gör just de upphandlingar han efterfrågar. Kundkraft har specialiserat sig på att göra upphandlingar åt sina kunder som inte vill göra nya val av elleverantör själva. Den som är kunnig och har tid att läsa på kan säkert hitta bättre alternativ själva men jag som är lat överlåter det till Kundkraft. Poängen här är att jag har valt att göra på det sättet. Jag var valt en leverantör som är tydlig med vilka kriterier som gäller vid upphandlingarna och dessa ställer jag upp på. Jag kan också välja att låta bli. Arenius vill överlåta beslutet till en byråkrat som får sina kriterier från i bästa fall politiker som tycker som jag men i sämsta fall från politiker som står för det motsatta. I vilket fall som helst kommer denna byråkrat göra upphandlingar som delar ”kundkretsen” inte ställer upp på.
Den sanna socialisten ler kanske åt att jag använder mig av en ”leverantör” var affärsidé bygger på att många kunder går tillsammans och gör upphandlingar. Känns det lite fackligt? Lugn, det är det inte. Jag kan när som helst välja någon annan – och det finns andra! Om jag råkar vara byggnadsarbetare och letar efter en fackförening som kan företräda mig så är utbudet inte stort och det utbud som finns är rent motbjudande. På den kapitalistiska fackföreningsmarknaden skulle jag ha flera förbund att välja mellan som skulle göra allt för att företräda mig mot min motpart, inte rätta in mig i ledet och dessutom tvinga på mig ett helt paket av åsikter om allt annat.
