Enköpings-Posten (ej på nätet) skriver idag om de lokala partiernas aktivitet i fullmäktige, nämnder och styrelser. Artikeln utpekar Folkpartiet och Sverigedemokraterna som de att ”inte behövs” eftersom det inte gör någonting. De kriteriet man använt för att fälla dessa omdömen är att man gått igenom protokoll från sammanträden och räknat, motioner, interpellationer och reservationer.
Suck.
Min spontana reaktion är att det s k politikerföraktet noga underhålls av media och fördomar och okunskap tillåts oemotsagt florera i tidningsspalterna. En halvinsatt läsare låter sig säkert luras till att tro att det faktiskt fungerar på det sättet som artikeln antyder. Utan att i övrigt recensera just de här utpekade partiernas aktivitet så vittnar artikeln om djup okunskap om hur politisk arbete bedrivs på kommunnivå.
Motioner, interpellationer och reservationer är i huvudsak den politiska oppositionens verktyg. Dessa ger i viss mån utslag i ”poäng” i protokollen. Den majoritet som använder sig av motioner som arbetsmetod blir inte långlivad. Före Alliansens tid kan man hitta åtskilliga exempel på borgerliga majoriteter i kommuner och landsting som spruckit på grund av att man använde sig av motioner för att profilera sitt parti med uppslitande partistrider inför öppen ridå som resultat. På riksnivå har vi sett flera borgerliga regeringar som spruckit p g a knäckfrågor som inte lösts i förväg.
I Enköping har vi en lång historia av ”alliansarbete” även före 2006 års val. Jag kom in i kommunfullmäktige vid 1998 års val då borgerligheten vann tillbaka makten i kommunen efter en mandatperiod med socialdemokratiskt styre. Under hela min tid och även innan dess har majoriteten i Enköping löst svåra frågor internt och sedan gått fram med ett alternativ. Undantag har naturligtvis funnits men i stort sett har det fungerat bra, majoriteten har varit stabil.
Nackdelen är naturligtvis att de mindre partierna i en majoritet tenderar att osynliggöras. Valsystemet gör att de viktiga posterna tillfaller de större partierna och i de fall ett mindre parti lyckas genomföra en hjärtefråga är det ändå ofta företrädare för de större partierna som får ”äran” i egenskap av nämndsordförande eller kommunalråd.
Här har vi en utmaning att synas men det är klart, det blir ju inte enklare av att lokaltidningen förklarar att ett parti inte behövs bara för att man inte lämnar in motioner.
Uppdatering: Sverigedemokraterna ingår inte i alliansen i Enköping om nu någon trodde det ;-).
{ 6 comments… read them below or add one }
Du lyfter en viktig fråga. Om man skapar lösningar, fixar upplägg, helt enkelt ser till att det blir bra beslut, då har man inte gjort någonting. Om man däremot skriver papper till varandra och påverkar enbart formellt då kan man komma i tidningen och presenteras som en aktiv politiker. Aktiva politiker är de som skriver papper i form av frågor, interpellationer och motioner. Det är en beklämmande syn och sätt att mäta politikers insatser.
Exakt! Till journalistens försvar ska ändå sägas att om man har ambitionen att bevaka lokalpolitiken och på något sätt mäta vem som gör vad och hur mycket, hur ska man då gå tillväga? Det finns kanske inget svar på den frågan. Jag skulle ju kunna redogöra för alla tuffa förhandlingar som jag suttit i och exakt vad jag åstadkommit men min ståndpunkt har alltid varit att det i bästa fall ger poäng kortsiktigt och försvårar vidare samarbete.
Du har rätt men fel Mikael. Under min tid i den borgerliga alliansens KSAU så hade åtminstone Folkpartiet ett par motioner, ett antal skriftliga reservationer och ganska många debattartiklar. Ändå fungerade det borgerliga samarbetet mycket bra eftersom vi höll våra löften och respekterade varandras ståndpunkter och behov av att tydlöiggöra den egna identiteten inom samarbetet.
Sedan är det ju så att i mycket av det gemensamma arbetet går inte att urskilja vem som gjort vad och det får man ju leva med som samarbetspartner, så är det ju i alla samarbeten.
Att Folkpartiet och Sverigedemokraterna har varit osynliga måste nog även du hålla med om Mikael.
/Tomas
Tomas: som jag skrev så recenserar jag inte Folkpartiets aktivitet. Skälen till detta torde vara uppenbart. Jag önskar nog att mitt eget parti slipper att bli recenserade offentligt av de andra gruppledarna jag ska samarbeta med.
Vad jag reagerade mot var att media ensidigt pekar ut det politiska arbetet som ensidigt bestående av sådant som syns i protokollen med vidhäftad partibeteckning. Du vet att både du och jag var synnerligen aktiva när vi i KSAU formulerade inriktning och beslut där sedan kommunalråden allt som oftast fick både ”sola sig i glansen” och ”ta skiten”. Du vet också att just dina reservationer och motioner ofta var det som fick det väloljade maskineriet att gnissla emellanåt.
Jag hamnar kanske i det andra diket och är alltför lojal men som sagt, min poäng handlade om att media sprider felaktiga föreställningar om hur framför allt majoritetsarbete fungerar.
Mikael: Det gnisslade inte värre än att Bengt, när han lämnade kommunalrådsposten, sade att ”det var ur samarbetssynpunkt den bästa mandatperiod han hade varit med om”.
Jag vet att vi är i olika diken du och jag vad gäller lojalitetsfrågan men jag är övertygad om att en kontinuerlig diskussion, som också till del syns utåt, är livgivande för det politiska intresset hos både politiker och väljare. Det är också en överlevnadsfaktor för små partier som inte har kommunalrådens möjligheter att synas i pressen.
/Tomas
Jag tycker också att det fungerade mycket bra. Vi hade trevligt och åstadkom mycket men det lilla gnissel som förekom var du oftast inblandad i ;-). Det är mycket riktigt ett stort problem för partier utan heltidsanställda kommunalråd att nå ut i media men jag är ändå övertygad om att det går utan att skapa samarbetssvårigheter. Det är viktigt att poängtera att huvudansvaret för att ett samarbete ska fungera ändå ligger på de större partierna. Om de kör sitt eget race och inte ger de mindre utrymme återstår ingen annan väg än att ”profilera” sig genom att ständigt vara emot.