Jag har aldrig riktigt förstått varför kultur är ett politikområde. Att kultur i olika former är viktigt för människan tvivlar jag inte en sekund på men varför ska politiker bestämma vad som ska sponsras?
Kulturutredningen överlämnade i går sitt betänkande till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Det är en nådig lunta som jag inte har för avsikt att läsa men innehåller tydligen både välkomna som ovälkomna nyheter. Säkert har någon synpunkter på att man har åsikter om man inte vill sätta sig in i frågan men för mig handlar det helt enkelt om att det inte är det offentligas uppgift att tillgodose mig med kultur. Det finns naturligtvis massor av undantag som jag helhjärtat stödjer, t ex kommunernas biblioteksverksamhet (dock inte uthyrning av DVD-filmer!) och andra aktiviteter som har ett utpräglat syfte att nå barn och ungdom. Denna verksamhet är väsensskild från statens utbetalning av löner till enskilda konstnärer. Den verksamheten går aldrig att motivera! Johan Ingarö kommenterar SVTs morgonsoffa där kulturutredningen diskuterades. Teaterförbundets ordförande Anna Carlsson tycks där med all önskvärd tydlighet förklarat problemet för tittarna, om än på annat sätt än hon förmodligen avsåg.
Den sistnämnda stod för debattens verkligt minnesvärda kommentar. Hon krävde besked om i vilken utsträckning kulturarbetarna även i fortsättningen ska ”sponsra” kulturen. Programledaren såg ut som om han trodde sig ha hört fel. När han bad henne precisera vad hon menade med sponsring svarade Carlsson, som vore det den mest självklara sak i världen, att många skådespelare har högskoleutbildningar men inte tjänar lika bra som andra högskoleutbildade människor. Därmed sponsrar de kultursektorn genom sin blotta närvaro.
Tyvärr så döljer denna monumentala brist på självinsikt hos många kulturarbetare själva kärnfrågan. I jakten på försörjning kastas alla förnuftiga resonemang överbord och att kräva sin försörjning av andra blir självklart. Det centrala är i stället om och i så fall när kan skattemedel användas för kulturändamål? Den frågan är verkligen inte enkel, det som däremot är enkelt är att svara på när det inte är acceptabelt. Dick Erixon sammanfattar min egen ståndpunkt ganska bra.
all verksamhet som borde vara beroende av medborgarnas individuella intresse och smak ska leva på kommersiella villkor.
Om skattepengar ska användas ska syftet först noga uttalas. Det kan vara att ge barn och ungdom en möjlighet att ta del av vårt kulturarv i form av litteratur, teater och film. Det kan också vara genom att i begränsad omfattning upprätthålla ett utbud regionalt. Här är vi dock ute i tassemarkerna och jag inser att gränsdragningen är hårfin. Min inställning är inte att drakoniskt strypa all kultursponsring men att ändå ta bort de värsta bidragsavarterna. Jag är övertygad om att med en mindre reglerad ”kulturmarknad” är utrymmet stort för konstnärer att ta betalt för sitt arbete. Det omvända har jag inte mycket till övers för. I vilken annan del i samhället får man betalt för att producera någonting som ingen efterfrågar?
{ 5 comments… read them below or add one }
Javisst ska vi ha en kulturpolitik och ge offentligt stöd till kulturen. Jag tycker att det förklaras varför på ett bra sätt här: http://www.kristdemokraterna.se/VarPolitik/Politikomraden/KulturOchMedia.aspx
Hur skulle kulturutbudet se ut om enbart det som var gångbart på marknaden fanns att tillgå? På vilket sätt är det ”tassemarker” att kunna erbjuda musik, teater, dans etc av kvalitet även till oss som inte bor i storstäder?
Jag anser inte att offentligt stöd till kulturen är sponsring.
Jag håller med om det mesta som står i där men inte riktigt om volymen på resurserna som bör användas. Du frågar hur kulturutbudet skulle se ut? Vad tror du själv? Det enda man kan säga med säkerhet är att i ett samhälle med stor sponsring av kultur får de som inte sponsras svårare att klara sig. Vad gäller tassemarkerna så var det just det där med att göra det möjligt även för (oss) icke storstadsbor att tillgodogöra sig kulturyttringar som jag till viss del bejakade. Problemet är naturligtvis att avgöra vad som ska prioriteras. Vilka kriterier ska gälla?
Alla kriterier som har med tycke och smak faller på sin egen orimlighet utan det måste då falla tillbaka på någon form av bedömning av efterfrågan. Och då är vi där. Efterfrågan är just den drivkraft som marknaden hanterar bäst och regleringar hanterar sämst.
I vilken annan del i samhället får man betalt för att producera någonting som ingen efterfrågar?
Mikael// Jag håller inte med om att volymen på det offentligas stöd till kulturen är för stor. Exempelvis utgör kulturbudgeten i Landstinget i Jönköpings län ca 1 procent av den totala budgeten. Det är faktiskt hushållen som står för den största finansieringen av kultur. Det finns en myt om att kulturen får så mycket offentligt stöd.
Om det inte fanns ett offentligt stöd till kultur skulle utbudet vara mindre och smalare och färre skulle ha ha möjlighet p g a ekonomiska skäl att gå på exempelvis konsert eller teater.
Jag förstår inte riktigt ditt resonemang om sponsring. Du får gärna redovisa den säkerhet som säger att ”i ett samhälle med stor sponsring av kultur får de som inte sponsras svårare att klara sig.” Samhället utgörs ju av oss alla tillsammans och det vore väl positivt om det var möjligt att näringslivet kunde sponsra kultur precis som idrott. Eller anser du att sponsring i allmänhet är skadligt och bör förbjudas?
Det offentliga stödet för kultur är inte sponsring.
Vad är det som produceras som inte efterfrågas?
Kan rekommendera läsning av EU-rapporten om kulturens ekonomiska betydelse.
Du hänger upp dig på att jag använder ordet sponsring lite slarvigt. Glöm det, det är en annan debatt. För diskussionens skull kan vi kalla det bidrag i stället. Min poäng är att jag inte kan se att det är en kärnverksamhet för det offentliga att stödja enskilda kulturskapare. Jag vet att landstingen inte har en stor budget för kultur, det har inte kommunerna heller och med rätta. Ändå är det inte kommunernas och landtingens kulturbudget jag primärt vill komma åt. Det är alla bidrag som går direkt till enskilda bara för att… ja, att de ska kunna försörja sig.
Jag tror ärligt talat att den verksamheten inte är så stor procentuellt sett men det blir för mig fruktansvärt provocerande att höra ledande kulturpersonligheter kräva ökade anslag till kulturen med huvudargument att man som i exemplet ovan har så och så många högskolepoäng. Då blir det så tydligt att man ser det som självklart att blir försörjd.
Om man i stället fokuserade på vilken nytta kulturen tillför så skulle vi åtminstone ha någonting att mötas omkring i diskussionen.