Jag har gått och grunnat någon vecka på det senaste i abortdebatten, frågan om att abortera ett barn för att det har ett visst kön. Min slutsats är att det vittnar om en fruktansvärd människosyn men att det inte bör föranleda ändrade regler eller lagstiftning. I stället synliggör det dubbelmoralen i lagstiftningen.
Min grundinställning i abortfrågan är att det handlar om att avsluta ett liv. Hur man än vrider och vänder på det så är det ett barn som inte får födas. Nu är det tyvärr så att alla svenskar inte delar min uppfattning. En tydlig majoritet anser att vi ska ha fri abort i Sverige och det respekterar jag. Om vi skulle ändra aborträtten helt tvärt utan att svenska folket ändrar inställning skulle vi hamna i en ohållbar situation.
Den senaste veckans diskussioner visar dock den fria aborträttens konsekvenser. När Mona Sahlin säger att det är helt ok att abortera flickebarn för att det är just flickor så intar hon den ur hennes perspektiv enda hållbara inställningen även om hennes synsätt kan och bör ifrågasättas. Om abort är en fri rättighet kan motivet aldrig ifrågasättas. Slutsatsen blir för mig att inget skäl att ändra lagstiftningen föreligger av detta skäl. I stället blir det tydligt vilken omöjlig moralisk balansgång dagens lagstiftning är och i slutändan är det den enskilda kvinnan som (nästan) ensam får bära konsekvensen av en abort (många har också ansvarsfulla män vid sin sida). När Kristdemokraterna därför argumenterar för att kvinnor ska erbjudas bättre stöd i en abortsituation så framstår det som en självklarhet och fullständigt rimligt. Även om Mona Sahlin inte har några betänkligheter så är det ett faktum att alla kvinnor (och män) inte tycker att ett abortbeslut är lika enkelt.
Jag avslutar med ett tänkvärt citat från Ronald Reagan:
With regard to the freedom of the individual for choice with regard to abortion, there’s one individual who’s not being considered at all. That’s the one who is being aborted. And I’ve noticed that everybody that is for abortion has already been born.
