Jag välkomnar gårdagen riksdagsbeslut att erkänna händelserna i Turkiet 1915 då bl a armenier och syrianer fördrevs och mördades. Heder till de borgerliga ledamöter som stod emot trycket från sina partier. Annelie Enochson var sorgligt nog den enda kristdemokraten som var rakryggad och röstade för förslaget. Saken blir inte bättre av att mitt parti efter omröstningen skickade ut ett pressmeddelande om att Kristdemokraterna som parti erkänner folkmordet men att man i alla fall försvarar sitt nej i omröstningen med att beslutet tagits med ”för liten marginal”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att man fått smörj av övriga borgerliga partier och tvingats gå på regeringens förslag.
Det förfaller som att huvudargumentet emot ett erkännande varit att inte göra politik av historien eller att politiker inte ska skriva historia. Den linjen har både tidigare socialdemokratiska regeringar som den nuvarande alliansregeringen drivit. Det är förmodligen också så att det just nu är ett särskilt känsligt läge att komma med ett erkännande då det ändå tagits babysteps för att normalisera relationerna mellan Turkiet och Armenien.
Problemet är att Turkiet just fattat politiska beslut för att förneka att just ett folkmord har skett. Hur man i stället förklarar 1-2 miljoner döda vet jag inte – jag är inte insatt i detalj – men att det är ett folkmord torde stå ställt utom allt rimligt tvivel. Sverige som i andra internationella sammanhang hållit nästippen väl högt borde för länge sedan ha deklarerat att man officiellt betecknar händelserna som ett folkmord. Ett politiskt beslut om att erkänna folkmordet ändrar inte historien utan deklarerar att Sverige accepterar den för vad det är. Det bör Turkiet också göra.
Jag har tidigare skrivit att Turkiet inte är moget för EU och om ett upprop i Turket för ett erkännande av folkmordet.
